GODBY ARBORETUM

Ett arboretum kan kortfattat beskrivas som en samling planterade träd och buskar av både inhemska och utländska arter. Syftet är att ge information om bl.a. trädarternas utseende, växtsätt, utbredning och genetik.Ordet arboretum härstammar från latinets arbor, som betyder träd och ändelsen -etum, vilken avser en växtplats för dessa.

Godby arboretum, som ligger i den så kallade Doktorsskogen, upprätthålls av skogsbruksbyrån vid Ålands landskapsregering och är belägen på landskapets egen mark. Arboretet är upplagt som en promenadstig i vanlig skogsterräng. Stigen är ungefär 1.700 meter lång och markerad som en slinga med början och slut vid samma plats. Längs stigen finner man informationsskyltar som berättar vilka trädslag man ser.

Klimatet i Norden är gynnsamt för många trädarter. Trots det är de naturligt förekommande träd- och buskarterna få. Orsaken till detta är främst de upprepade istiderna som har tvingat träden hos oss att vandra fram och tillbaka. Den främsta orsaken till intresset att odla främmande trädslag hos oss beror på det ringa antalet naturligt förekommande trädslag som är lämpliga för skogsproduktion.
När skogsforskningsinstitutet grundades i Finland år 1918, var det naturligt att också försök med utländska trädslag skulle utgöra en del av skogsforskningen. Speciellt under 1930-talet anlades ett flertal odlingar med utländska trädslag i Finland. Även bestånden med utländska trädslag i Godby arboretum är anlagda under samma tidsperiod, som en följd av  landskapsforstmästare Leo Björkmans stora intresse för dessa exoter. Utländska trädslag planterades under denna tid inte bara i Godby, utan återfinns idag på ett flertal platser i landskapet Åland.

I arboretet finns de vanligaste åländska trädarterna som tall, gran, vårtbjörk, asp, sälg, ask, ek, lönn, al och rönn. Bland de mer udda trädarterna i arboretet kan följande nämnas:

Idegran (Taxus baccata)

Idegranen är vanlig i Europas kust- och bergstrakter. I Finland förekommer idegranen naturligt endast på Åland. Idegranen är dioik, vilket innebär att den har skilda han- och honindivider. Under hösten kan honträden vara fulla av röda “bär”, vilket är frön som omges av en köttig arillus och som uppskattas av fåglar. Idegranen är mycket giftig och höggs tidigare ofta bort från betesmarkerna för att inte hästar och nötkreatur skulle skadas då de åt av trädet. Idegranens virke är rödbrunt, hårt och rötfast. Förr användes virket till bl.a. pilbågar, årtullar och nätnålar, medan kvistarna användes till dekorationer. Idegranen kallas även “Barrlind” i Bohuslän eftersom basten, i likhet med den hos linden, användes för reptillverkning. Idegranen fredades på Åland redan år 1925. Detta exemplar planterades år 1932.

Jättetuja (Thuja plicata)

Jättetujan härstammar från nordvästra USA där den kan bli upp till 60 meter hög och ha en stamdiameter på fyra meter. Jättetujan har en snabb tillväxt, vilket annars är ovanligt för tujasläktet. Jättetujan är mytomspunnen och som en kuriositet kan nämnas att indianerna ofta gjorde sina totempålar av jättetuja. Virket är mörkt och erbjuder ett excellent och rötbeständigt timmer.
Arten planterades i Godby arboretum år 1932 och de största exemplaren har idag en höjd av ca 23 meter. Tujabeståndet har en volym på ca 520 m3 per hektar, vilket är imponerande för finländska förhållanden. Tillväxten har gynnats av den goda tillgången på rörligt markvatten.

Silvergran (Abies alba)

Silvergranen finns naturligt i mellan- och sydeuropas bergstrakter där den utgör en viktig råvara för massa- och sågverksindustrin. Silvergranen har en hög tillväxt på goda marker och kan bli över 50 meter hög.
Kottarna på abiesarterna är uppåtstående och faller sönder då fröet skall spridas. Den självföryngrar sig även rikligt i Godby arboretum. Rådjuren utgör ett problem vid förnyelsen eftersom de gärna betar av de unga plantorna samt fejar hornen mot klenare stammar.
Silvergranarna i arboretet planterades år 1934.

Sibirisk ädelgran (Abies sibirica)

Den Sibiriska ädelgranen, även kallad Pichtagran, är den mest utbredda av ädelgransarterna. Virket används mest för massa- och sågverksindustrin, medan bark och barr genererar råvaror för ett flertal medicinska preparat. Arten kräver ett kontinentalt klimat för att trivas.

Douglasgran (Pseudotsuga menziesii)

Douglasgranen härstammar från västra USA och är ett av världens högsta träd. En douglasgran  på Vancouver Island har uppmätts till 125 meter! De kan dessutom bli över 1000 år gamla. Ungdomstillväxten är snabb, men kvaliteten är kraftigt beroende av vilket ursprungsmaterial man använder. Karaktäristiskt för större träd är den grova barken med rödaktiga sprickor, samt de slokande skotten som kan liknas vid ekorrsvansar.
Douglasgranens virke är vackert med mörk kärna och går under namnet “Oregon Pine”. Arten är således intressant eftersom den heter Douglasgran, trots att den inte är någon egentlig gran och sedan byter namn till tall då den sågats till virke (pine betyder tall)!
Arten planterades i arboretet år 1934.

Contortatall (Pinus contorta ssp murrayana)

Contortan härstammar från västra delarna av USA och Canada. Arten har inplanterats i större skala i Sverige med varierande resultat. På Åland förekommer den dock mycket sparsamt. Tillväxten bedöms som något högre än för vår vanliga tall, men den drabbas ofta av skador och kvalitetsfel som flertoppighet. Contortan är resistent mot knäckesjuka som är vanlig hos vår åländska tall. Barken är slät och liknar närmast granbark. Kottarna sitter på grenaxlarna till skillnad från vår vanliga tall där de sitter på skottaxlarna. Vidare pekar oftast kottens spets in mot huvudstammen.
Contortan planterades i arboretet år 1932.

Sibirisk lärk (Larix sibirica)

Den sibiriska lärken är ett av världens vanligaste barrträd. Arten trivs mycket bra hos oss och erbjuder ett vackert, rötbeständigt och högkvalitativt virke. Virket har även bra beständighet mot syror och urin, varför det ofta användes som spiltgolv. Lärkarna fäller sina barr på hösten och erbjuder således en ljusare miljö för markfloran än övriga barrträd. Den sibiriska lärken i arboretet planterades år 1935.

Kurilerlärk (Larix gmelinii var. japonica)

Kurilerlärken är en östlig art som gärna bildar hybrider med den sibiriska lärken. Kurilerlärken har ett lägre, bredare och mer förgrenat växtsätt och lämpar sig således sämre för timmerproduk­tion än den sibiriska lärken.

Avenbok (Carpinus betulus)

Avenboken förekommer i större delen av Europa upp till sydligaste Sverige. Den uppnår sällan några större dimensioner. Virket är mycket hårt och tungt och användes för speciella ändamål där slitstyrkan var viktig t ex kvarnhjul och snickarverktyg.

Fågelbär (Prunus avium)

Fågelbäret är den enda europeiska arten körsbär som ger en rakväxande timmerstam. Fågelbäret förekommer mycket sällan i rena bestånd, utan oftast i blandbestånd med andra lövräd. Arten trivs på djupa, kalkhaltiga och finjordsrika marker i varma klimatlägen. Tillväxten är mycket snabb i ungdomen och virket är mörkt och eftertraktat till bl.a. möbler och inredningar. Trädet angrips dock lätt av rotröta och slutavverkning bör ske vid 60-80 års ålder.
Fågelbärsträden i Godby arboretum planterades hösten 1998 som ett blandbestånd tillsammans med lönn.